Jag vill vara en liten liten flicka igen som bråkade med pappa om att få ha klänning istället för byxor och sprang snabbt på alla stenar utan att vara rädd för att slå sig, en liten flicka som inte brydde sig om kompisen sa en konstig kommentar eller om hon fick skäll av skolfröken. Den lilla tjejen, som jag var en gång i tiden, var den bästa! Hon var bättre än hon visste och hon tyckte att livet var underbart.

Någonstans långt in finns fortfarande den här lilla flickan. Hon är bara rädd för att träda fram....

Men alla växer, och även jag. Nu är jag bäst på andra saker och det gör mig inte sämre.