Jag såg precis en intervju om filmen och dokumentären Nunnan som kom ut för några veckor sedan. Filmen handlar om den 19-åriga Martha som bestämmer sig för att gå i kloster. Ett katolskt kloster som hon sedan inte kan gå ur. Idag har det gått 10 år sedan hon gick in i klostret och beskrivs som en vanlig tjej som gillar kompisar, hästar, skolan och vanliga grejjer utanför klostret.

På det här klostret är det otroligt starka regler som måste följas fullt ut. Det de går ut på att är de ska be hela dagarna för människorna och jorden. Det är tidiga mornar och sena kvällar, den ända tiden de får prata är 45 minuter efter lunchen och 45 minuter efter middagen. Inte en sekund mer får de prata öppet och fritt. Resten av dygnet är det att be som gäller, de ska gå in i sig själva och verkligen få den andliga kontakten.

Hemma har hon 9 syskon och den yngsta av dem, brodern som endast var 5 år när hon gick i kloster berättar att han har mist sin bästa vän, att han saknar henne så otroligt mycket.
Bara att höra denna pojke prata om hans syster och saknaden efter henne gör mig rörd. Endast 7 dagar på ett helt år får Marthas systar komma och träffa henne. Eftersom hon inte får ta emot kärlek från det manliga könet gör att brodern inte får träffa henne. När systrarna väl är där så sitter de med ett galler imellan sig, ingen berörning eller någonting. Jag förstår inte hur man kan välja att gå i kloster, och aldrig få komma ut därifrån och aldrig få kontakt med de andra könet. Tänk dig att sitta tyst 22½ timme om dygnet, 365 dagar om året. Dessa personer måste ha ett starkt inre som de verkligen litar på och kan trivas med. En otrolig vilja och inre styrka tror jag krävs..

Jag tror jag måste gå och se denna film.