Jag tänker på de borta i USA, i San Diego och i Los Angelse som just nu inte har någonstans att bo, ingenstans att ta vägen och ingen vet om ens hus fortfarande står eller om det är nedbrunnet till marken.

Jag kan inte tänka mig hur det måste kännas att helt plötsligt, mitt under en helg behöva evakueras från det hus man älskar och från de saker man kallar sina, kläder, teckningar, foton, filmer, möbler, allt!  Tänk om man aldrig får se dessa igen, allt kanske är uppbränt av bränderna som härjar runt om knutarna på många hus.

Jag tänker på barnen. Just nu skulle de ha suttit i skolorna och räknat matte eller lärt sig om fysikens lagar. Men deras skola är stängd och ingen vet när eller om skolan öppnar igen. Vardagen kan så lätt förstöras av naturens lagar, varför ska vi klaga på allt när vi ändå har det så bra?
Just nu är jag så glad över att jag har ett hem att sitta i och en skola att gå till, att jag har alla foton och filmer och saker som jag håller kärt.  Fast det viktigaste av allt är att familjerna mår bra, men redan har 4 dött och fler än 40 har skadats.  Tänk på hur bra du har det innan du klagar.