Mörkret har smugit sig inpå och nu ser jag inte längre ut genom fönstret förutom lyckstolparna som står där ensamt. Här hos mig har jag tänt upp alla lampor som finns, tryckt på radion och tvn står och rullar framför mig. Dessutom har jag knät och telefonen nära tillhands. Anledningen till att jag sätter på alla elektroniska saker med ljud är att jag riktigt avskyr när de tär tyst, speciellt på natten. Nu när hela familjen har åkt till morfar över helgen och jag sitter kvar och vaktar huset vägrar jag ha tyst runt omkring mig. Jag får nästan ångest av att tänka att jag sitter själv i ett stort hus, det är mörkt utanför, mamma och pappa är långt härifrån och jag måste sova ensam inatt. Mörkret är nästan det som skrämmer mig allra mest. Enda sedan jag kommer ihåg har jag varit rädd för mörker, var tvungen att sova med lampa tänd tills säkert 12-13 års ålder och efter det bytte jag rum och då kunde jag inte längre sova med lampan tänd. Men nu känns det väldigt lockande att tända den röda lampan i rummet och sova till de istället i totalt mörker. Det är just nu som jag skulle ha en pojkvän, som kunde komma hit och hålla mig sällskap i mörkret och ensamheten. Ha en pojke här som kan skydda mig mot alla dumheter ute i världen och få mig att känna mig trygg. Och jag hade faktiskt inget val än att stanna hemma eftersom jobbet har satt in mig på 3 dagars jobb, just den här helgen. Sen lovade jag mamma och pappa att de kunde åka utan att jag blev rädd eller ensam. Just nu känns det inte så smart att ha sagt så, för just nu saknar jag dom jättemycket! Jag vill inte sitta själv, och jag vill inte behöva sitta och prata med mig själv för att få prata en stund. Ikväll var dessutom dahl, nilsson och kronqvist upptagna och andra åkte till landet så då kan jag inte umgås med dem heller. Nej men nu är det bara drygt 9 timmar tills solen går upp igen och mörkret försvinner. Nu ska jag sluta tänka på monster och mörker utanför fönstrerna och gå och lägga mig.